~ i botten på en mörk brunn ~

''du va som plåster på såren''

du gjorde mig glad.

du gjorde så jag vågade le igen.

varje gång jag försökt ta mig upp ur den mörka brunnen,

så har jag bara kommit halvvägs.

jag jag tar mig till mitten av brunnen 

på minst en månad,

och det tar inte mer än fem sekunder att ramla ner.

men denna gången kom jag nästa hela vägen upp..

men jag snubblade på målsnöret

och det var bara att börja om..

igen.. 

men jag sa till mig själv att inte ge mig.

jag har inget självförtroende, 

jag vågar inte le,

jag vågar inte vara säker,

vågar inte lita på människor.

jag vågar inte vara mig själv.

allt sånt tog dom ifrån mig.. 

men det finns en sak,

som igen kan ta ifrån mig.

och det är min envishet.

den bä jag med mig överallt.

fast just nu i botten på en mörk brunn..

denna texten skrev jag i början av sommaren, 

17/6-2011

för att vara exakt. 

jag mådde verkligen jätte dåligt. 

jag satt på sommarskolan och allt bara snurrade. 

jag trodde aldrig jag skulle komma upp ur brunnen igen. 

men de gjorde jag faktiskt! 

idag kan jag ärligt säga att jag nästan är upp!

jag trodde aldrig jag skulle glömma personen jag gillade.

men det gick snabbare än vad jag trodde. 

idag vet jag vart jag hör hemma.

jag har hittat min riktiga plats!

jag kan inte mer säga än att jag älskar mina vänner! 

denna sommaren ska jag ALDRIG glömma!

älskar er!